En höst i Paris
Under hösten 2025 fick jag möjlighet att tillbringa flera månader i Paris för att arbeta med ett forskningsprojekt om massvåld under andra världskriget. Projektet undersökte tyska så kallade antipartisanaktioner och jämförde våldet mot civila i olika delar av det ockuperade Europa. Ett särskilt fokus låg på varför graden av civilt våld varierade mellan Frankrike och Serbien och vilken roll ideologi, organisation och militär strategi spelade i relationen mellan ockupationsmakt, motståndsrörelser och civila i respektive land.
Vistelsen tillbringades vid Centre des études ottomanes, balkaniques et centrasiatiques (CETOBaC) vid École des Hautes Études en Sciences Sociales (EHESS). Detta är en av Frankrikes mest framstående forskningsmiljöer inom samhällsvetenskap och historia. Där fick jag tillgång till en arbetsplats och en stimulerande intellektuell miljö där seminarier och samtal med kollegor ofta ledde till nya tankar och perspektiv på projektet. Jag fick också möjlighet att träffa gästforskare från andra länder och uppskattade särskilt mötena med doktorander, då vi hade spännande och intressanta samtal om deras forskningsprojekt. Samtalen rörde inte bara forskning, utan jag fick också en viss inblick i hur det franska systemet för högre utbildning fungerar i all sin komplexitet.
En stor del av tiden ägnades åt arkivforskning vid Archives nationales och Service historique de la Défense. Där letade jag efter olika former av information som kunde belysa de krigsförbrytelser som begicks, men också hur motståndsgrupper växte fram och hur civila försökte navigera den komplicerade situationen som ganska snart uppstod. Kontrasterna mellan dessa institutioner var för övrigt slående. Archives nationales har sedan 2010-talet flyttats från historiska byggnader i Marais till en modern anläggning i förorten Pierrefitte-sur-Seine. Service historique de la Défense ligger däremot fortfarande i Château de Vincennes i stadens östra utkant. Även om arbetet var mer effektivt i Pierrefittes anpassade lokaler, så var det en angenäm upplevelse att bedriva arkivforskning i det gamla kungaslottet.
Bibliothèque Sainte-Geneviève vid Panthéon blev snart ett av mina favoritställen att arbeta på. När jag första gången gick uppför den pampiga escalier d’honneur, hederstrappan, lade jag märke till en inskription på väggen där Uppsala och Lunds universitet tackas för donationer. Först trodde jag att det handlade om etableringen av Bibliothèque Nordique, som ligger vägg i vägg. Emellertid hade inskriptionen en betydligt mer dramatisk historia: donationerna syftade till att ersätta några av de hundratusentals böcker som förstördes i olika bränder efter Pariskommunens sammanbrott 1871. Sådana upptäckter påminner om hur starka de historiska banden har varit till Frankrike, något som vi kanske inte tänker lika mycket på idag.
Arbetet i de franska biblioteken var också en angenäm upplevelse i mer praktisk mening. Jämfört med vad jag är van vid i Uppsala fungerade systemet förvånansvärt effektivt. Istället för att vänta en hel dag eller mer på en beställd bok dök den upp på läsesalsdisken inom en halvtimme: en nåd att stilla bedja om…
Att dagligen få använda språket ledde inte enbart till en förbättring av min franska. Genom möten med människor av olika bakgrund fick jag nya perspektiv på både fransk kultur och samhällsfrågor. Jag uppskattade även den rika kulturscenen, med spännande små ställen där man kan höra ”jazz manouche” (romskinspirerad jazz) och irländsk folkmusik. En sak som dock förvånade mig lite var att den franska chansontraditionen, jag är själv ett fan av Georges Brassens, inte varit fullt så levande som jag kanske hade förväntat mig.
Sammantaget har månaderna i Paris inte bara bidragit till en breddning av mitt forskningsintresse och att jag har kunnat samla in en stor del av det material jag behöver för min jämförande studie om våldets mekanismer i Frankrike och Serbien. Vistelsen har också bidragit till en djupare förståelse för fransk kultur, historia och samhällsliv. På ett personligt plan har jag träffat många intressanta människor, varav några har blivit vänner. Detta hade inte varit möjligt utan stödet från Svensk-franska stiftelsen, som har lagt grunden för ytterligare stärkning av mina forskningskontakter och samarbeten i Frankrike.
